Vad är en ”ÄTA”?

Svaret är givet för de flesta som arbetar med entreprenadjuridik. ÄTA-arbete är enligt definitionen i standardavtalen ABT 06 och AB 04 ändringsarbete, tilläggsarbete som står i omedelbart samband med kontraktsarbetena och som inte är av väsentligt annan natur än dessa, samt avgående arbeten. Men frågan är om begreppsanvändningen är lika given i den praktiska verkligheten?

Det finns ett flertal situationer där entreprenören enligt ovan standardavtal kan vara berättigad till ersättning utöver kontraktssumman. Detta kan exempelvis vara vid ÄTA-arbeten, hinder som beror på förhållande på beställarens sida, forcering, väsentlig rubbning och skadestånd. Varje så kallad ersättningsgrund i standardavtalen beskriver de förutsättningar som behöver vara uppfyllda för att entreprenören ska vara berättigad till ersättning. Eller annorlunda uttryckt; om kraven i en viss ersättningsgrund är uppfyllda är beställaren skyldig att utge ytterligare ersättning. Viktigt att vara medveten om är att rätten till tilläggsersättning skiljer sig åt beroende på vilken ersättningsgrund som aktualiseras.

I den praktiska verkligheten diskuteras ofta krav på tilläggsersättning till följd av förändringar i entreprenadprojektet som ”ÄTA”, även då det inte rör sig om ÄTA-arbeten i standardavtalens mening. Inte sällan diskuteras vidare rätten till tilläggsersättning utifrån generella principer, såsom vem av parterna som bär störst ansvar för de aktuella omständigheterna och därför rimligen bör stå för kostnaderna som dessa åsamkat. För en praktiker i fält kan detta framstå som högst rimligt, men det kan medföra risker och konsekvenser längre fram som parterna vid diskussionen i projektet hade svårt att överblicka.

Att gå praktikerns väg har säkerligen sina fördelar och det kan självfallet finnas taktiska skäl till otydlighet i diskussionerna. Om otydligheten endast beror på att parterna inte klargjort för sig själva vilken form av ersättning som diskuteras riskerar dock otydligheten att bli kostsam. Utmaningar kan uppstå om parterna inte finner en lösning och kravet tas vidare till en rättslig prövning.  Parterna kan då exempelvis ha missat förutsättningar för ersättning som borde ha uppmärksammats i ett långt tidigare skede i projektet. Det finns även risk att bestämmelser i standardavtalen inte längre kan göras gällande enligt deras ordalydelse eftersom parterna hanterat uppkomna krav på ett sätt som inte överensstämmer med dessa avtal. Ett sådant agerande – eller partsbruk – kan förändra avtalsinnehållet mellan beställaren och entreprenören.

Min rekommendation till såväl entreprenörer som beställare är därför att även i den praktiska verkligheten klargöra – i vart fall för sig själv – vilken ersättningsgrund i standardavtalen som diskuterad ”ÄTA” hänför sig till samt de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att rätt till ersättning ska föreligga.