Även jurister tänker (ibland) på romarriket
En genomgång av vissa kända uttryck från latinet som förekommer inom svensk juridik
Nyligen uppkom en trend på sociala medier där kvinnor frågar män hur ofta de tänker på romarriket. I flera filmklipp förbluffas kvinnor över att partnern ger svaret att den romerska antiken upptar tankarna flera gånger i veckan eller rentav varje dag. Reaktionen bygger även på överraskningsmomentet – kvinnorna säger sig ha varit ovetande om partnerns intresse för det romerska trots att partnerförhållandet har pågått under lång tid.
Den romerska samhället – liksom dess samtida grekiska, keltiska och persiska motsvarigheter – är intresseväckande och har lämnat ett mycket bestående arv. Såväl 2 000 år gamla byggnadsverk och vägnät samt romanska språk som utvecklats från latinet – såsom franskan och italienskan – vittnar om det romerska arvet i dagens samhälle.
För jurister är ett arv från romarna mer framstående än andra – den romerska rätten. Under loppet av hundratals år utvecklade romarna ett rättssystem som ligger till grund för den västerländska förmögenhetsrätten. Exempelvis regler om tillit och agerande i god tro vid transaktioner (bona fides) har sitt ursprung i den romerska rätten. Under 500-talet sammanställdes den romerska rätten systematiskt av juristen Tribonianus på den romerske kejsarens uppdrag. Tribonianus verk – Corpus Juris Civilis – utgör en milstolpe i den västerländska rättsutvecklingen. Begreppen från Corpus Juris Civilis användes för vidareutveckling av förmögenhetsrätten i medeltidens Europa där främst italienska köpmän, bankirer och jurister tog fram nya juridiska innovationer såsom löpande skuldebrev, checkar och bolag. Även skapandet under 1800-talet av de omfattande civilrättslagar som präglar Frankrike och Tyskland har haft den romerska rätten som förebild.[1]
På grund av den romerska rättens stora betydelse har det latinska språket använts för att beskriva rättsprinciper. Även inom modern svensk rätt kan latin förekomma i exempelvis domar, artiklar och domstolsparters yttranden.
Ett av de vanligaste latinska uttrycken för den svenska allmänheten bör vara pacta sunt servanda (”avtal ska hållas”). Denna princip ger uttryck för huvudregeln att avtal är juridiskt bindande. Det finns dock i svensk rätt flera undantag till denna princip, exempelvis då avtalet har ingåtts av en omyndig person eller när avtalsingåendet strider mot ett särskilt förbud för en given situation.
Ett annat känt exempel är principen jura novit curia (”domstolen känner rätten”). Det saknas en allmängiltig definition av dess innebörd men principen skulle kunna sammanfattas som dels att rätten inte är bunden av de rättsregler som åberopas av parterna i domstolsprocessen, dels att parterna inte behöver bevisa innehållet i gällande rätt då domstolen förutsätts känna till lagen. Dessa aspekter lämnar dock mycket utrymme för nyansering i svensk rättstillämpning.
Principen ne bis in idem har innebörden att en fråga som redan har prövats i en rättegång inte får tas upp till prövning ännu en gång efter att den första domen har vunnit laga kraft. Detta har sin tillämpning bl.a. i förbudet mot att lagföras två gånger för samma brottsliga gärning. Principen utgör del av Europakonventionens rättighetskatalog och har i Sverige särskilt uppmärksammats i samband med det svenska systemet med såväl skattetillägg som straff för lämnandet av felaktiga uppgifter vid beskattning. Genom Högsta domstolens avgöranden (NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746) fann domstolen att svensk rätt stod i strid med denna princip i Europakonventionen på grund av att skattskyldiga – i två skilda rättsprocesser – först påfördes skattetillägg och därefter dömdes för skattebrott med anledning av samma gärning. Det ska noteras att det dock är tillåtet att ha både skattetillägg och straff för skattebrott under förutsättning att de påförs i samma rättsprocess.
För att förhålla sig till domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet ska svenska språket vara ett fullgott kommunikationsmedel (jfr. 10 § första stycket språklagen). Med andra ord ska den enskilde inte behöva använda latinska uttryck för att kunna hävda sin rätt. Det är dock ett bra komplement att känna till mer kända latinska uttryck inom juridiken exempelvis för att på ett kärnfullt sätt kunna sammanfatta en relevant rättsprincip.
En annan fördel med sådan kännedom är att den kan underlätta i bemötandet med rättshaverister. Det är inte ovanligt att rättshaverister tröttar ut myndigheter och motparter med onödigt många och långa inlagor där juridiska termer – inklusive latinska uttryck – är tagna ur sitt sammanhang för att ge sken av en starkare förhandlingsposition än vad som är fallet. Kännedom om latinska uttryck och deras innebörd kan därmed hjälpa till med att genomskåda en ”uppblåst” argumentation som bygger på lösa grunder. Att ta hjälp av jurist med god språkförmåga och kännedom om de latinska uttryck som förekommer i svensk juridik kan vara ett bra sätt att utvärdera och bemöta omfattande yttranden från motparter som är pepprade med onödigt komplicerat språk.
Accepi enim non minus interdum oratorium esse tacere quam dicere
(Citat från Plinius den yngre)
[1] Sandström, Torsten, Mönster i förmögenhetsrätten (2018, version 1, JUNO), Norstedts Juridik, s. 24 ff.
