Renskötselrätten 2.0
Under det första kvartalet av 2020 har det redan hunnit hända mycket inom det samerättsliga området. Två domar, en från Högsta domstolen och en från Svea Hovrätt, har beskrivits som historiska och särskilt betydelsefulla för den samiska befolkningen och för renskötselrätten.
Den första är den så kallade Girjasdomen, i vilken Högsta domstolen slog fast att Girjas sameby har ensamrätt att upplåta rätt till småviltsjakt och fiske inom samebyns renskötselområde och att denna upplåtelse får ske utan statens samtycke. Den andra domen är en dom i ett skadeståndsmål mellan Talma sameby och staten rörande den så kallade förlängningslagen. Talma sameby hade stämt staten och gjort gällande att staten, genom att upplåta delar av samebyns renskötselområde till ett norskt renbetesdistrikt, gjort sig skyldig till kränkningar av såväl regeringsformen som Europakonventionen. Talma sameby vann fullt bifall till sin talan. Läs mer om domen här.
Vilken betydelse har då domarna för samiska rättigheter? Har rättsläget i och med domarna förtydligats? Eller har det, tvärtom, skapats en osäkerhet för domstolar och myndigheter i fråga om vad som nu gäller i förhållande till övriga samebyar?
Vilken betydelse domarna har för samiska rättigheter generellt sätt är fortfarande svårt och möjligtvis även för tidigt att säga. Klart är i alla fall att det finns förväntningar från samiskt håll att jakt- och fiskerättigheterna som klargjorts i Girjasdomen, ska vara desamma även inom andra samebyars renskötselområden, det vill säga att övriga samebyar också får upplåta rätten till småviltsjakt och fiske inom sina områden. Andra samebyar som, precis som Talma sameby, har påverkats negativt av förlängningslagen har även de förväntningar på kränkningsersättning från staten på grund av den begränsning av renskötselrätten och diskriminering som förlängningslagen innebar.
Såväl Girjasdomen som Talmadomen har sin bakgrund i lagstiftning där ingen eller bristfällig hänsyn tagits till samiska rättigheter och förhållanden. Förhoppningsvis innebär domarna att medvetenheten och respekten för samiska rättigheter nu ökar. Girjasdomen innebär dock i praktiken endast ett klargörande av rättsläget i förhållandet mellan Girjas sameby och staten. Övriga samebyars jakt- och fiskerättigheter är fortfarande oklara. Talmadomen innebär ingen automatisk rätt till kränkningsersättning för andra samebyar. Domen har emellertid betydelse för hur det gränsöverskridande renbetet ska hanteras framgent, eftersom det nu har konstaterats att det sätt på vilket saken reglerats historiskt inte är förenligt med varken regeringsformen eller Europakonventionen.
Så länge det föreligger rättsliga oklarheter kring samiska rättigheter kommer det att uppstå konflikter mellan renskötande samer, staten och markägare, men också mellan renskötande samer och icke renskötande samer. Om dessa konflikter ska upphöra måste staten ta tag i dessa rättighetsfrågor på ett sätt som inte skett hitintills. Staten måste ta ett samlat och genomtänkt grepp om de samiska rättighetsfrågorna. Om staten inte tar sitt ansvar är övriga samebyar hänvisade till att inleda liknande processer för att få sin rätt prövad. Denna ordning är olämplig av flera skäl, framförallt för att de samerättsliga frågorna är mycket komplexa till sin natur och berör många fler än de som är medlemmar i en sameby. Konsekvenserna för parterna är därför svåra att överblicka, vilket särskilt Girjasdomen illustrerar.
Sametinget har efter Girjasdomen uttalat att det är hög tid för staten att ta itu med de samiska rättsfrågorna och har begärt att det ska tillsättas en parlamentarisk utredning med syfte att skapa en modern samepolitik och att anpassa lagstiftningen i samiska rättsfrågor. Det politiska intresset är dessvärre svagt hos en majoritet av riksdagspartierna.
Med tanke på vad Girjas sameby och dess medlemmar har fått utstå efter vinsten i Högsta domstolen är det förståeligt om många samebyar känner en stor oro inför att inleda en liknande process, även med rätten på sin sida. Om staten inte klargör rättsläget utan även fortsättningsvis överlåter till rättighetshavarna att driva rättsutvecklingen framåt måste åtminstone staten garantera samebymedlemmarnas säkerhet. Ett första steg är att staten och tredje statsmakten är tydligare med att det inte är de renskötande samerna som har skapat det oklara rättsläget som konflikterna bottnar i. Det har staten gjort.
