Ridsporten speglar samhället i stort. Den är full av nyanser, kontraster och beroende av ett samhällskontrakt som bygger på att alla gör det den kan för att bidra. Jag har vuxit upp i och genom ridsporten och präglats av ridsportens grundläggande förutsättningar och värderingar. För att skriva ett balanserat inlägg om ridsporten som livsstil, folkrörelse och idrott har jag därför fått anstränga mig för att distansera mig. Jag fann det omöjligt. Ridsporten är lika mycket en del av den jag är och har blivit som den samhällskontext jag har vuxit upp i.

Ridsporten benämns ofta som en ”tjejsport”. Hanteras ofta i massmedia som en ”icke-sport”, framför allt i samband med utdelning av diverse hedersbetygelser efter framstående idrottsprestationer. Ridsporten avfärdas gärna som något unga tjejer sysslar med under uppväxten för att tränas inför den ”typiska kvinnliga och omhändertagande rollen” som så gärna appliceras på inte bara oss hästtjejer. Samtidigt problematiseras den ofta, paradoxalt nog, som en lyxidrott med mestadels manliga elitutövare som inte t.ex. får lov att nyttja friskvårdsbidragssystemet för dess utövare.

Ridsporten är i tävlingssammanhang helt jämställd. Kvinnor och män tävlar på lika villkor. Hindren är lika (skräckinjagande!) höga oavsett om du är kvinna eller man. Oavsett kulturell bakgrund eller ekonomisk status. Oavsett inköpspris på din häst, din bil eller din utrustning. Talang, målmedvetenhet och passion gränsande till galenskap är enda vägen till framgång. Den stora skillnaden mot andra idrotters amatörer ligger i den dagliga, enorma, insats som krävs eftersom hästar är tids- och resurskrävande varelser. Timmar nedlagda på utfodring, mockning, skötsel av stall, häst och utrustning överstiger vida faktiskt nedlagd ridtid.

Stallet blir den sociala kontext som vi utövare mest vistas i, vilket är oerhört befriande. Här möts vi, gammal som ung och av oerhört skiftande bakgrund. Vi kör samma skottkärror i lera och mörker, vandrar mil i regn och storm med häst under rehabilitering i lina, gråter tillsammans över förlorade och högt älskade hästar och delar livets samtliga skeden. Lortiga, okammade och väl förtrogna med vikten av att gemensamt verka för våra hästars välfärd, idrottens överlevnad och för att hantera vissheten om en riskfylld idrott, där den enda vägen till ett tryggt utövande är kunskap, tillit, förtroende och ett gemensamt ansvar.

Stallets hierarki är tydlig: den som investerar mest tid i kunskap och engagemang står högst i kurs. Vem du är, hur du ser ut eller var du bor är helt irrelevant. Stallens mikrosamhällen fostrar unga som lär sig att hårt arbete ger ökat ansvar och större möjligheter och där visserligen inget kommer gratis, men där varje framgång, oaktat nivå, delas i stallgången, ofta med en varm mule i nacken och en björnkram från stallkompisarna. Stallen i Sverige fostrar dagligen, långsamt och metodiskt, unga individer till starka individer i trygg förvissning om sina förmågor, om att ledarskap kräver förtroende, respekt och ansvar och att kärlek och passion bygger något fantastiskt.

Bakom varje elitidrottare som vi kommer att få glädjen att njuta av under EM i Ridsport här i Göteborg står den knatte med överdimensionerad hjälm som för första gången får ynnesten att bäras av en hästrygg, som torkat lera och sand ur ansiktet efter en av ett oräkneligt antal avramlingar och som bjudit kompisarna på tårta efteråt för att fira vägen till en god ryttare (som påstås kräva minst 100 avramlingar men som för egen del sannolikt krävt minst det dubbla). Som borrat in näsan i en varm hästpäls och känt livets övriga prövningar rinna av axlarna och ur sinnet, som funnit en frizon, en trygghet, en tillflyktsort och vänner för livet – både två- och fyrbenta. Och som, såklart, fått uppleva euforin av det totala samspelet med ett kraftfullt flyktdjur på över 600 kg som överlämnat sitt fulla förtroende till ryttaren och som gör sitt yttersta för den gemensamma prestationen. Värt all lera, allt regn och alla blåa, söndertrampade fötter i världen!